Lagar & bestämmelser

Boverkets byggregler (BFS 2002:19 BBR 10)
Livsmedelsverkets föreskrifter om dricksvatten (SLVFS 2001:30)
Produktansvarslagen (SFS 1992:18)
Skadeståndslagen (SFS 1972:207)
Smittskyddslagen (SFS 1988:1472)
Miljöbalken (SFS 1998:808)
Ansvarsfrågan
Vad gäller juridiskt om någon drabbas av legionärssjuka?

Boverkets byggregler (BFS 2002:19 BBR 10)

Boverkets byggregler gäller vid nybyggnation eller för tillbyggda delar vid ombyggnation. I byggreglerna finns i kapitel 6.6 föreskrifter om hur tappvatteninstallationer skall utformas. Där anges att kallvatteninstallationer skall utföras av sådant material och utformas på ett sådant sätt att de krav, i mikrobiellt hänseende, som ställs på dricksvatten uppfylls.

Tappvatteninstallationen skall utföras så att ohälsosam tillväxt av mikroorganismer i tappvattnet förhindras. Temperaturen på varmvattnet i beredare eller ackumulatorer bör inte understiga 60ºC, för att mängden mikroorganismer där inte skall bli skadligt stor. Varmvatteninstallationen skall utformas så att lägst 50°C varmvattentemperatur erhålls vid tappstället. Installationer som har VVC-ledning skall utformas så att temperaturen på det cirkulerande varmvattnet aldrig understiger 50°C.

Oavsiktlig värmning av dricksvatten skall undvikas. På grund av skållningsrisk får varmvattentemperaturen inte överstiga 65ºC vid tappställen för hushållsändamål och personlig hygien får, enligt kap 8:42 i byggreglerna. Varmvattentemperaturen får inte överstiga 38ºC vid tappställen i fasta duschar som inte kan regleras från en plats utanför duschplatsen samt i duschar för personer som inte förväntas kunna reglera temperaturen själva.

Livsmedelsverkets föreskrifter om dricksvatten (SLVFS 2001:30)

Livsmedelsverkets föreskrifter om dricksvatten gäller hantering och kvalitet på vatten som är avsett för dryck, matlagning eller beredning av livsmedel. Enligt föreskrifterna skall dricksvatten vara hälsosamt och rent, vilket bl.a. innebär att det inte får innehålla mikroorganismer i sådant antal att det kan utgöra en fara för människors hälsa. Kvalitetskraven gäller där det tappas ur de kranar, i en fastighet, som normalt används för dricksvatten.

Produktansvarslagen (SFS 1992:18)

I produktansvarslagen stadgas att den som tillverkar eller importerar en vara till Sverige för försäljning till privatpersoner, ansvarar för att varan är säker att använda. Detta gäller t.ex. varmvattenberedare.

Skadeståndslagen (SFS 1972:207)

Enligt skadeståndslagen kan t.ex. en entreprenör som gjort sig skyldig till vårdslöshet bli ersättningsskyldig.

Smittskyddslagen (SFS 1988:1472)

Legionärssjuka är en anmälningspliktig sjukdom enligt smittskyddslagen. Anmälan skall ske till smittskyddsläkare och till Smittskyddsinstitutet och kommunernas miljökontor.

Miljöbalken (SFS 1998:808)

I miljöbalken finns övergripande föreskrifter som bl.a. innebär att den som äger eller hyr ut bostäder eller lokaler ansvarar för att byggnaden och dess installationer inte är skadliga för dem som vistas i byggnaden.

Ansvarsfrågan

Byggherren ansvarar för att lagar och föreskrifter följs då en byggnad uppförs. Fastighetsägaren ansvarar för att underhållet av byggnadens installationer utförs så att de fungerar på avsett sätt. Den som äger eller hyr ut bostäder eller lokaler ansvarar för att byggnaden och dess installationer inte är skadliga för dem som vistas i byggnaden. Vattenverket ansvarar för att vattnet som levereras till en byggnad uppfyller kraven på dricksvattenkvalitet. Leverantörerna av produkter ansvarar för att produkterna är säkra att använda. Entreprenörer och konsulter kan genom avtal, t.ex.ABK98/ AB 92/ABT 94, vara ansvariga för de arbeten de utfört i entreprenaden.

Vad gäller juridiskt om någon drabbas av legionärssjuka?

Huvudregeln är att den som genom oaktsamhet förorsakat sjukdom, skall ersätta de ekonomiska konsekvenserna som sjukdomen orsakat. Normalt blir detta ett ansvar för fastighetsägaren eller den som av någon annan anledning driver en vattenanläggning. Oaktsamhetsbedömningen blir en fråga om underlåtenhet att iaktta påkallad aktsamhet, om någon utformat anläggningen olämpligt eller använt felaktigt material utifrån nuvarande kunskap. Det kan även vara fråga om att man ej tillsett att temperaturen varit tillräckligt hög. Genom att kunskapen om legionella ökar kommer kraven på fastighetsägaren också att öka. Då riskerna blir allmänt kända, liksom metoderna att minska riskerna, kommer gränsen för vad som betraktas som oaktsamhet att ändras. Ett alternativ till att ställa någon till ansvar för oaktsamhet är att använda produktansvarslagen. Det varma vatten betraktas då som en produkt och den som värmt och distribuerat vattnet på ett sådant sätt att skadliga mängder legionellabakterier bildas, kan ställas till ansvar för detta.